Fett me kärlek...
Storjuto har gjort premiär på ungdomsfestival. Fett me kärlek skulle, trots en celsiusstapel som pekade på under 10 grader och ett regn som hade fått en fiskare från Lysekil att stanna under täcket, besökas av äldsta dottern med vänner.
Lite översyn från föräldrar kände vi vore bra. Nu är ju arrangemanget drogfritt och det är gott om vuxna i form av ordningsvakter och en massa grupper som t ex tjejjouren.
Alltså gjorde jag entre på området strax innan kl 23. Inte mycket folk där pga regnet. Hemfärd strax före 24:00 efter att flickorna lyssnat på kvällen sista uppträdande, Lorentz & M Sakarias.
Inga artister som väcker aha-upplevelser hos oss som passerat tonåren.
En aha-upplevelse var dock musik. Artisterna ovan t ex förmedlade en egen rap-version av en låt som vi ovan nämnda skara troligen känner igen, Stockholms serenad. Ursprungligen gjord av Adolphson & Falk.
Kan inte påstå att den nya versionen var särskilt bra. Tvärtom var väl det mesta i repertoaren av typen; lägg in kända slingor och komp i bakgrunden så rappar vi på om våra liv i förorten.
Det coolaste med allt detta tycker jag är att man på detta sätt faktisk kan få sina egna barn att upptäcka den musik som man själv lyssnade på. I fallet ovan är det ju klockrent att ta fram originallåten och spela upp den så hör kidzen att farzan och morzan inte är så off trots allt.
Har hänt så många gånger nu, att "nya" låtar egentligen är up-lifts av gamla godingar. Varför är det så? Är det snabbaste sättet för en artist att komma upp sig idag?
För övrigt så skymtar dottern med vänner förbi i det filmklipp som ligger uppe på unt.se.
Yo! Stay cool!
/Storjuto
Lite översyn från föräldrar kände vi vore bra. Nu är ju arrangemanget drogfritt och det är gott om vuxna i form av ordningsvakter och en massa grupper som t ex tjejjouren.
Alltså gjorde jag entre på området strax innan kl 23. Inte mycket folk där pga regnet. Hemfärd strax före 24:00 efter att flickorna lyssnat på kvällen sista uppträdande, Lorentz & M Sakarias.
Inga artister som väcker aha-upplevelser hos oss som passerat tonåren.
En aha-upplevelse var dock musik. Artisterna ovan t ex förmedlade en egen rap-version av en låt som vi ovan nämnda skara troligen känner igen, Stockholms serenad. Ursprungligen gjord av Adolphson & Falk.
Kan inte påstå att den nya versionen var särskilt bra. Tvärtom var väl det mesta i repertoaren av typen; lägg in kända slingor och komp i bakgrunden så rappar vi på om våra liv i förorten.
Det coolaste med allt detta tycker jag är att man på detta sätt faktisk kan få sina egna barn att upptäcka den musik som man själv lyssnade på. I fallet ovan är det ju klockrent att ta fram originallåten och spela upp den så hör kidzen att farzan och morzan inte är så off trots allt.
Har hänt så många gånger nu, att "nya" låtar egentligen är up-lifts av gamla godingar. Varför är det så? Är det snabbaste sättet för en artist att komma upp sig idag?
För övrigt så skymtar dottern med vänner förbi i det filmklipp som ligger uppe på unt.se.
Yo! Stay cool!
/Storjuto
Kommentarer
Trackback
